Sella är en by på några hundra invånare i bergen bakom Villajoyosa, och den har blivit ett internationellt namn av en enda anledning: klippan. Sedan åttiotalet är kalkstensväggarna runt byn ett av Europas mest använda klätterområden på vintern, och i februari kan du höra tyska, brittiska, belgiska och polska röster i baren vid torget medan resten av Costa Blancas inland ligger tomt.
Ovanför allt reser sig Puig Campana, 1 406 meter, med sitt karakteristiska hack i kammen. Berget syns från halva kusten och är Costa Blancas mest igenkännbara siluett efter Peñón de Ifach. Sella ligger på dess norra sida, i skuggan av det, och det är därifrån de flesta som bestiger det utgår.
Måste man vara klättrare för att åka till Sella?
Nej, men du bör tycka om berg. Byn har inget museum, ingen strand, inget utbud av restauranger och ingen sevärdhet i vanlig mening. Det finns ett gytter av smala gator, en kyrka, ett par barer och en utsikt. Kommer du hit utan att ha tänkt gå någonstans blir det en kvart och en kaffe.
Men som utgångspunkt för en dag i bergen är Sella svårslagen. Det finns markerade leder åt flera håll, vägen hit är i sig en av provinsens vackraste bilturer, och byn ligger tillräckligt högt för att kännas som en annan årstid än kusten. Vandringsöversikten står i vandra på Costa Blanca.
Klätterområdet
Klippan vid Sella består av flera sektorer utspridda i dalen — bland dem väggarna kring Peñón del Divino, Rosalía, Tamarfaig och Casandra. Blandningen är stor: långa flerrepslängdsleder i klassisk stil på Divino, och kortare sportleder på de lägre väggarna. Tillgången till väggarna sker till fots från parkeringar längs dalvägen, med tillfarter på från en kvart upp till en dryg halvtimme beroende på sektor.
Säsongen är den omvända mot Skandinaviens. Här klättrar man oktober till april, när det är svalt och torrt, och på sommaren är väggarna för varma för allt utom tidiga morgnar i skugga. Det är därför du ser husbilar med utländska registreringsskyltar parkerade längs dalen mitt i januari.
Byn har mycket begränsad service
Sella har ingen bensinstation, ingen bankomat att lita på och ingen matbutik av storlek. Räkna med att fylla tanken och handla i Villajoyosa eller La Nucía innan du kör upp. Mobiltäckningen är ojämn i dalen, vilket också är värt att veta innan du går ut på en led ensam.
Puig Campana och hacket
Puig Campana har ett tydligt V-format hack i toppkammen, kallat El Portell. Den lokala förklaringen är att jätten Roland högg ut det med sitt svärd och slungade klippblocket ut i havet, där det blev ön utanför Benidorm. Den geologiska förklaringen är mindre spännande men mer sann: det är erosion i en spricklinje.
Bestigningen är ingen promenad. Den vanliga leden går från Font del Molí på Finestratsidan, och det är en lång, brant och till stora delar oskuggad dag — en klassisk missbedömning bland besökare som ser berget från stranden och tänker sig en förmiddag. Från Sellasidan finns alternativa rundslingor som är längre men jämnare. Läs Puig Campana innan du ger dig i väg.
Sella i korthet
By i Marina Baixa, i dalen norr om Villajoyosa, med några hundra invånare. Nås via CV-770 från Villajoyosa, ungefär sexton kilometer. Klätterområde med flera sektorer och ett hundratal leder, mest använt oktober–april. Ligger under Puig Campana, 1 406 meter. Ingår i odlingsområdet för DOP Nísperos de Callosa d'en Sarrià.
Byn och dalen
Sella ser ut som en morisk bergsby ska se ut, för det är vad den varit: täta hus i sluttningen, gator som är trappor, och terrassodlingar nedanför. Mandel, oliv och mispel odlas på avsatserna i dalen — byn ingår i det skyddade odlingsområdet för nísperos som har sitt centrum i Callosa d'en Sarrià.
Det som slår besökare är tystnaden. Sella ligger utanför alla genomfartsvägar; ingen kör här utan att ha Sella som mål. På vintern hör man fåglar, vatten och ingenting annat, och det är en märklig kontrast mot att Benidorms skyskrapor ligger en halvtimme bort. Fler orter med samma kvalitet finns i Costa Blancas lugnaste orter.
Vad gör man här om man inte klättrar?
Går. Dalen är full av gamla brukningsvägar mellan terrasserna, och de flesta av dem är korta, jämna och går att vända om på när man vill. Det är en annan sorts vandring än de branta topplederna: du går mellan stenmurar, förbi vattenrännor och övergivna torkhus, med berget som fond hela tiden.
Sedan finns kaffet på torget, och det är inte en förolämpning. En stor del av poängen med Sella är att sitta ner i en by där ingenting händer och se hur en spansk bergsby faktiskt fungerar en vardagsförmiddag: posten kommer, grannarna pratar, hunden ligger i solen. Kombinera med en tur till Fonts de l'Algar över bergen, eller med bergsbyn Guadalest åt andra hållet, så har du en full dag.
Byns historia
Sella hörde till det morisktalande inlandet, och som många av byarna i Marina Baixa avfolkades den när moriskerna fördrevs från Spanien i början av 1600-talet. Nybyggare från Mallorca fick återbefolka flera av grannbyarna, vilket är förklaringen till att dialekten i den här delen av bergen skiljer sig från kustens. Mer om språket i valencianska.
Hur kommer man till Sella?
Med bil, och egentligen bara med bil. Vanligaste vägen är CV-770 från Villajoyosa, ungefär sexton kilometer uppför dalen, med bra men kurvig asfalt. Från Benidorm tar du dig till Villajoyosa eller via Finestrat och räknar med runt fyrtio minuter.
Kollektivtrafiken hit är i praktiken obefintlig för en besökare — det finns en gles landsbygdslinje, inte något du kan bygga en dagstur på. Kommer du utan bil är närmaste rimliga bas Finestrat eller Villajoyosa, som nås med spårvagnen; se spårvagnen (TRAM) längs kusten och hyra bil på Costa Blanca.
Kör vidare över bergen i stället för att vända
De flesta kör upp till Sella och samma väg tillbaka. Fortsätter du i stället vidare mot Relleu och sedan ner mot Orxeta får du en av provinsens finaste bilsträckor, och du kommer ut vid kusten på ett helt annat ställe. Det tar en extra timme och är värt varenda minut. Vägen är smal — möt försiktigt.
Var bor och äter man?
Utbudet i själva byn är litet: någon enstaka bar, en pensionsliknande övernattning och campingar och stugor i dalen som riktar sig till klättrare. Vill du bo bekvämt får du bo nere vid kusten och köra upp — det är precis vad de flesta gör.
Det gör å andra sidan Sella till en av få platser i provinsen där ett enkelt matställe faktiskt serverar det bergsfolk äter: gryta, ris med kanin och snäckor, charkuterier. Läs olleta och inlandets vintermat. Öppettiderna är korta och söndagskvällen är död — se öppettider och siesta.
Vem passar det inte för?
Den som reser utan bil. Den som vill ha sevärdheter att bocka av. Och den som har nedsatt rörlighet — byns gator är branta och delvis trappor, och det finns inga alternativa vägar runt. Se tillgänglighet på Costa Blanca.
Passar gör den som vandrar eller klättrar, den som vill se ett Spanien utan turistinfrastruktur, och den som övervintrar vid kusten och behöver ett mål att köra till en klar januaridag när havet är för kallt att bada i. Då är Sella ungefär perfekt. Jämför med Vall de Laguar längre norrut, som fyller samma funktion men med en helt annan sorts vandring.
