Vandra på Costa Blanca

Få resmål i Europa ger dig så mycket berg så nära stranden som Costa Blanca. Bakom kustremsan reser sig ett bälte av kalkstensmassiv där du kan stå på tusen meters höjd med havet i sikte, och köra tillbaka till hotellet på tjugo minuter.

Det är därför vandringssäsongen här är omvänd mot den svenska: den bästa tiden är oktober till maj, och högsommaren är den period då man helst låter bli. Den här guiden går igenom hur du kommer i gång, vad som skiljer terrängen från den hemma, och vilka misstag som får flest att vända.

När ska man vandra?

Kort svar: alla månader utom juli och augusti, och helst inte september heller om du ska gå högt.

Vad som är annorlunda jämfört med hemma

Terrängen på Costa Blanca är kalksten, och det ger tre praktiska konsekvenser som svenska vandrare ofta blir överraskade av.

Underlaget är vasst och löst. Stigarna går ofta i skarp sten och grus, inte på mjuk mark. Skor med bra sula gör större skillnad här än i svensk skog, och stavar hjälper mer i nedförsbackar än man tror.

Det finns inget vatten. Kalksten släpper igenom vatten, vilket betyder att bäckar och källor är sällsynta även i bergen. Du måste bära allt du dricker. Räkna med minst en och en halv liter per person för en halvdagstur, mer när det är varmt.

Skuggan saknas. Vegetationen är låg — tall, buskar, örter — och stigarna går ofta helt öppet. Solskydd, keps och långärmat väger lätt och räddar dagen.

Hur är lederna märkta?

Spanska vandringsleder följer ett europeiskt system som är enkelt när man väl kan det:

• GR (rött och vitt) — långdistansleder, ofta flera dagar.
• PR (gult och vitt) — dagsturer, den vanligaste sorten här.
• SL (grönt och vitt) — korta lokala slingor.

Ett kryss i stället för två parallella streck betyder fel väg. Märkningen är generellt god i naturparkerna och sämre på lokala stigar — ta alltid med en offlinekarta i telefonen och lita inte på att mobiltäckningen finns i dalgångarna.

Lederna får sitt nummer när de godkänts av bergsportförbundet i regionen, FEMECV, som också för register över när varje led senast kvalitetskontrollerades. Just den uppgiften är värd att slå upp innan en längre tur: en led som saknar kontroll på flera år kan ha tappat både skyltar och färgmarkeringar utan att någon flaggat för det.

Var ska man börja?

Om det här är din första vandring på kusten, börja med någon av de tre klassikerna. De är olika i karaktär och täcker in det mesta.

Peñón de Ifach, Calpe. Kort, brant och spektakulär, mitt inne i en stad. Två till tre timmar. Perfekt första tur — men underskatta inte den polerade stenen efter tunneln.

Sierra de Bernia. Rundvandringen runt bergsryggen med Forat — ett hål rakt igenom berget som du kryper genom. Kustens mest omtyckta dagstur, ungefär fem timmar.

Barranc de l'Infern, Vall de Laguar. Mozarabiska trappstenar genom en ravin, ofta kallad de 6 000 trappstegens vandring. Krävande hela vägen, sex till åtta timmar, och en av Spaniens vackraste leder.

Vill du gå högt är Puig Campana bakom Benidorm det självklara målet — berget med det karakteristiska hacket i toppen. Det är en lång och brant dag.

Fem leder med siffror

Beskrivningar på nätet varierar kraftigt, eftersom nästan alla klassiska berg här har flera startpunkter. Nedan står de officiella uppgifterna från FEMECV:s register respektive Marina Altas kommunförbund, med den startpunkt som lederna faktiskt är uppmätta från.

Några kommentarer till tabellen, för de är viktigare än siffrorna själva.

Bèrnia i sin fulla längd är en helt annan tur än den folk brukar gå. Den officiella PR-CV 7 startar nere i Altea la Vella och är knappt två mil med drygt tusen höjdmeter. De flesta kör i stället upp till Cases de Bèrnia och gör den korta rundan runt ryggen — samma Forat, ungefär en tredjedel av jobbet. Kolla vilken av dem en beskrivning avser innan du planerar dagen.

PR-CV 289 går runt Puig Campana, inte upp på den. Elva kilometer med sexhundra höjdmeter är en trevlig halvdag. Toppen på 1 406 meter kräver en betydligt brantare avstickare och ungefär dubbla insatsen. Blanda inte ihop dem.

Montgó-leden är enkelriktad. Den slutar på toppen, 753 meter över Dénia och Jávea, och du måste antingen gå tillbaka samma väg eller ordna hämtning. Det är en klassisk planeringsmiss.

Albirleden är den enda alla klarar. Asfalterad, jämn och framkomlig med barnvagn och rullstol, genom Serra Gelada naturpark till en gammal fyr med besökscentrum. Se fyrpromenaden i Albir och tillgänglighet på Costa Blanca.

Vad betyder svårighetssiffrorna?

Spanska ledbeskrivningar anger svårighet med fyra siffror, ett system som heter MIDE. Siffrorna står alltid i samma ordning och går från 1 till 5: allvarlighetsgrad i miljön, orientering, förflyttning (hur tekniskt underlaget är) och ansträngning.

Barranc de l'Infern har till exempel 2-2-2-4: ofarlig och lätt att hitta, men fysiskt tung. Bèrnia i full längd har 4-2-2-4, där fyran först betyder att terrängen i sig innebär risk. Ser du en fyra eller femma i första eller tredje positionen ska du ta den på allvar, även om längden verkar hanterbar.

Vad ska man ha med sig?

Behöver man boka i förväg?

För de flesta lederna nej, men två av de populäraste målen är reglerade, och båda kräver att du gör något innan du åker.

Peñón de Ifach har ett tak på 300 besökare per dag. Tillståndet är gratis och bokas via naturparkens egen webbplats; utan bokning släpps du in om kvoten inte är fylld. Inofficiella sajter tar betalt för samma sak — det behövs inte. Naturparken har dessutom en regel som förvånar familjer: när du passerat tunneln får personer under 18 år inte fortsätta, eftersom sträckan därefter räknas som för farlig. Det är alltså inte en familjevandring hela vägen upp, oavsett hur van tonåringen är.

Cova Tallada, havsgrottan mellan Dénia och Jávea, kräver tidsbokning från mitten av juni till mitten av oktober samt under påsk och majhelgen. Bokningen är gratis, görs via Generalitats bokningssystem, gäller högst fem personer och ger som mest en och en halv timme inne i grottan. Den kan bara göras tio dagar i förväg. Det finns en kontrollpunkt vid stigens början, och utan kvitto och legitimation kommer du inte förbi. Se Cova Tallada.

Hur högt kommer man?

Högst i provinsen är Aitana på 1 558 meter. Den har en egenhet du bör känna till: själva toppunkten ligger inne på en militär radarstation, de vita kupolerna du ser från halva kusten, och den är avspärrad. Leden går fram till stängslet, och den punkt vandrare kallar toppen ligger strax utanför.

Näst högst är Puig Campana på 1 406 meter, och den kan du bestiga hela vägen. Montgó vid Dénia når 753 meter, och Ifach knappt 330 — vilket räcker gott, eftersom klippan reser sig rakt ur havet. Höjdsiffran säger med andra ord ganska lite om hur turen känns.

Behöver man guide?

Nej, inte för de vanliga dagsturerna. Lederna är markerade och det finns gott om beskrivningar. Guide är däremot värt pengarna om du vill gå i mindre känd terräng, om du är ensam och ovan, eller om du vill ha den lokala kunskapen om växter och historia — som ofta är det som gör turen minnesvärd.

Är det farligt?

Riskerna är förutsägbara och lätta att hantera: värme, uttorkning, halka på polerad sten och att gå vilse i skymningen. Räddningsinsatserna på kusten gäller nästan alltid någon av de fyra sakerna, och nästan alltid mellan juni och september.

Ormar finns men är skygga, och det finns inga stora rovdjur. Fäst i stället uppmärksamheten vid att komma i gång tidigt på dagen och att veta när solen går ner. Nödnumret är 112, men räkna med att larma på engelska — se nödnummer och akut hjälp.

Det du snarare stöter på är tallprocessionsspinnaren. På sen vinter och tidig vår vandrar larverna ner ur tallarna i led över marken, och deras brännhår ger irritation i hud och ögon utan att man ens rört vid dem — värst för hundar som nosar. Har du hund med på turen är giftiga djur och växter på kusten den genomgång du ska läsa före den första bergsturen.

Naturparkernas egna råd är korta och värda att följa bokstavligt: ta med tillräckligt med vatten för hela turen, eftersom det bara finns kran vid startpunkten och inga automater i parken. Ladda telefonen innan du går. Går du ensam, berätta för någon vilken led du tar. Och räkna baklänges från solnedgången i stället för framåt från när du startade — de flesta olyckor längs kusten handlar om att bli fångad på berget i mörker.

Med bil eller utan?

De flesta startpunkter kräver bil. Undantagen är Ifach i Calpe, fyrleden i Albir och delar av Montgó vid Dénia, som alla går att nå med kollektivtrafik. Se hyra bil på Costa Blanca.

Bor du i Benidorm utan bil är kustspårvagnen mer användbar än man tror: den går till Albir, Altea och Calpe, vilket ger dig både fyrleden och Ifach utan hyrbil. Se spårvagnen längs kusten. Parkeringen vid de populära startpunkterna — Font del Molí, Cases de Bèrnia, Fleix — är dessutom liten. Kom före klockan nio på helger, annars står bilarna längs vägkanten en bra bit ner.