Längs hela kusten står runda och fyrkantiga stentorn på uddar och klippkanter, oftast utan skylt och utan öppettider. De är vakttorn från 1500-talet, byggda för att upptäcka barbareskpirater i tid, och de är sannolikt det du ser flest gånger utan att veta vad det är under en semester på Costa Blanca.
Det korta svaret på varför de står där de står: varje torn skulle kunna se nästa. Systemet fungerade genom rök på dagen och eld på natten, och en varning kunde därför gå från en udde till nästa och vidare in i landet snabbare än en ryttare kunde rida. Placeringen är alltså inte estetisk. Den är sikttekniskt bestämd, och det är därför de nästan alltid har den bästa utsikten på platsen.
Varför byggdes de?
På 1500-talet var kustremsan mellan Dénia och Murcia i praktiken en frontlinje. Nordafrikanska och osmanska sjörövare gick i land, plundrade byar och tog fångar som såldes som slavar. Det var inte enstaka incidenter utan ett återkommande mönster som avfolkade delar av kusten — det är därför så många av provinsens gamla byar ligger några kilometer in från havet i stället för vid det.
Vändpunkten var katastrofåret 1543, då bland annat Guardamar, Alicante och Cullera anfölls. Elva år senare, 1554, kom de formella förordningarna om kustbevakning, och byggandet tog fart från mitten av seklet. Under Felipe II fick den italienske ingenjören Juan Bautista Antonelli det tekniska ansvaret, och från 1568 inspekterade och projekterade Vespasiano Gonzaga befästningarna längs kusten.
Samma försvarsplan gav upphov till de större anläggningarna. Borgen i Santa Pola uppfördes 1554 inom «planen för försvaret av kungariket Valencias kust», finansierad av vicekungen Bernardino de Cárdenas. Tornen var alltså inte fristående kuriosa utan den yttersta, billigaste delen av ett sammanhängande system, där borgarna var uppsamlingspunkterna.
Den äldre sortens skydd fanns redan på plats. Ovanför Guardamar låg borgen och den muromgärdade staden på kullen, dit befolkningen kunde dra sig undan långt innan det första kusttornet restes. Mönstret är typiskt för hela sträckan: en befäst höjd att fly till, och senare en kedja av torn vars enda uppgift var att ge folk tid att hinna dit.
Hur många torn står kvar?
Den siffra som brukar anges är «más de medio centenar», drygt femtio, och den är korrekt — men den gäller hela Comunitat Valencianas kust, alltså även Castellón och Valencia, inte bara Alicanteprovinsen. Sträckan mellan Dénia och Pilar de la Horadada har färre än så. Uppgiften «ett femtiotal torn längs Costa Blanca» återkommer i många guider och är en hopblandning av de två.
Att räkningarna ändå går isär beror på att «torn» betyder två olika saker här. Kusttornen är den ena kategorin. Den andra är torres de la Huerta, befästa gårdstorn inne på odlingsslätten bakom Alicante — enbart i Alicantes kommun står arton sådana kvar, med ytterligare ett antal i Sant Joan, Mutxamel och El Campello. De byggdes av samma skäl, mot samma fiende, men var privata skydd för en gård och inte länkar i signalkedjan. Räknar man ihop kategorierna blir summan en helt annan än om man räknar kusttorn för sig.
Kort om vakttornen
Byggda främst från mitten av 1500-talet, med kustförordningar 1554 och intensifierat byggande efter piratanfallen 1543. Teknisk ledning: Juan Bautista Antonelli under Felipe II; Vespasiano Gonzaga inspekterade från 1568. Drygt femtio torn står kvar längs hela den valencianska kusten. Kommunikation genom rök om dagen och eld om natten.
Vilka torn kan man faktiskt gå till?
De flesta står fritt i landskapet och kostar ingenting att titta på, men bara ett fåtal går att gå in i. Några som är enkla att nå:
- Torre de la Horadada, i orten med samma namn i Pilar de la Horadada — provinsens sydligaste, skyddad som Bien de Interés Cultural sedan 28 november 1995, och i dag ortens symbol.
- Torre d'Escaletes och Torre del Tamarit vid Santa Pola — den senare står mitt i saltverksområdet och syns från flamingodammarna.
- Torre del Moro och Torre de la Mata i Torrevieja och La Mata, båda direkt vid strandpromenaden.
- Torre del Cap d'Or ovanför Moraira — nås via en kort men brant vandring och belönar med en av de bästa vyerna på norra kusten.
- Torre de les Caletes på Serra Gelada mellan Benidorm och Albir, längs fyrpromenaden i Albir.
Gör tornen till en dagstur
Kör N-332 söderut från Alicante och stanna vid tornen i tur och ordning — Carabassí, Tamarit, Escaletes, Pinet, La Mata, Torre del Moro, Cabo Roig, Horadada. Du får en resa längs hela södra kusten med naturliga stopp var tjugonde minut, och du ser exakt hur signalkedjan hänger ihop. Se N-332 eller AP-7? innan du väljer väg.
Runt eller fyrkantigt — vad betyder formen?
Du kommer att se båda, och skillnaden är inte slumpmässig. De fyrkantiga tornen är i regel den äldre typen: enklare att bygga, billigare i material och fullt tillräckliga så länge angriparen bara hade handeldvapen. De runda och de koniskt utsvängda är den senare generationen, och formen är ett svar på artilleri. En krökt mur avvisar en kula i vinkel i stället för att ta emot den rakt, och en bred bas gör tornet svårare att underminera.
Det är alltså möjligt att grovt datera ett torn med blotta ögat innan man läst en enda skylt. Ser du dessutom en liten utskjutande låda högt uppe på muren är det en matacán — ett hål att släppa stenar eller hälla ner genom, rakt ovanför ingången. Kombinationen hög dörr, matacán och avsmalnande topp är kustornens signatur.
På norra kusten är Torre del Gerro ovanför Dénias klippkant, Torreó de la Peça inne i Calpe och tornen kring Jávea de tydligaste exemplen. De norra tornen är genomgående sämre skyltade än de södra, men står ofta på vandringsleder — se vandra på Costa Blanca.
Hur såg vakthållningen ut i praktiken?
Bemanningen var liten — ofta två eller tre man i taget — och tjänstgöringen var impopulär, dåligt betald och farlig. Vakterna skulle hålla utkik dygnet runt, tända signalen vid upptäckt och sedan hålla sig vid liv tills hjälp kom. Tornen byggdes därför utan ingång i marknivå. Man tog sig upp med en stege som drogs in, och ingången sitter flera meter över marken. Ser du en dörröppning som hänger i luften är det inte förfall — det är designen.
Systemets svaghet var vädret. Dis, regn och mörker slog ut sikten mellan tornen, och en signal som inte syntes var värdelös. Det förklarar varför tornen står tätare där kusten kröker och glesare på raka sträckor: det som styrde var sikten, inte avståndet.
Klättra inte i tornen
Flera torn är ostabiliserade ruiner med lös murkrona och underminerad grund, och några står på kanten av branta klippor utan staket. De är dessutom kulturminnesskyddade: ett dekret från 22 april 1949 ställde samtliga spanska borgar under statligt skydd oavsett förfallsgrad, och genom andra tilläggs- bestämmelsen i kulturarvslagen 16/1985 räknas de sedan dess som Bien de Interés Cultural. Fotografera från marken.
Varför är de värda uppmärksamhet?
För att de förklarar landskapet. När du har sett tre torn börjar du läsa kusten annorlunda: du förstår varför Orihuela och Elche ligger inåt land, varför de gamla stadskärnorna är befästa kullar och varför fiskelägena är sena tillskott. Villajoyosa har till exempel fortfarande sin stadsmur mot havet, och de färgade husen där är byggda direkt på den.
De är dessutom gratis, alltid tillgängliga och står i regel på den vackraste punkten inom en kilometer. Som utflyktsmål betraktat är det svårt att slå. Vill du se den större varianten av samma historia, gå vidare till Castillo de Santa Bárbara i Alicante eller till borgarna i Sax och Biar inne i landet, som skyddade en helt annan gräns i ett helt annat århundrade.
