Sötsaker och bakverk

Om du bara känner till turrón har du sett toppen av något betydligt större. Alicanteprovinsen är Spaniens mandelverkstad, och den kunskapen har spridit sig till allt annat sött: bakverk med sötpotatis, platta kakor med socker och anis, glass som görs av samma familjer som gör nougaten, och en chokladstad på kusten som levererar till hela landet.

Det mesta av det här köper du i ett horno eller en pastelería — bageriet respektive konditoriet — och inte i mataffären. Priserna är låga: ett bakverk kostar oftast 1–2,50 €, en påse småkakor på hekto 3–6 €, och en kula glass från en riktig heladería kring 2–3 €. Här är vad du ska peka på.

De bakverk du hittar i varje bageri

• Coca boba (KÓ-ka BÓ-ba) — "den dumma kakan", en enkel, luftig sockerkaka bakad i fyrkantig form med socker strött över ytan. Namnet syftar på att den inte har någon fyllning alls. Den äts till kaffet, doppas gärna, och är den mest vardagliga sötsaken i provinsen.
• Pastissets (pas-ti-SÉTS) — små, runda pajer fyllda med sötpotatismos (moniato) eller pumpa, pudrade med florsocker. De hör ihop med hösten och med julen, men bakas i stort sett året om längs kusten.
• Toña (TÓ-nja) — ett luftigt, brioscheliknande sött bröd med socker på. Den bakas till påsk, då den ingår i mona de Pascua tillsammans med ett hårdkokt ägg, och äts utomhus på annandagen. Se påsk på Costa Blanca.
• Bunyols de carabassa — pumpamunkar, friterade och rullade i socker, med hål i mitten. De dyker upp i gatustånd kring Fallas i mars och i Dénia under stadens egen fest.
• Rollets d'anís — små hårda kringlor smaksatta med anis, ofta glaserade. Håller i veckor och är den bästa saken att ta med hem i handbagaget.
• Almojábanas och pastel de carne — bakverk som kommer söderifrån, från Murcia, men finns i södra delen av provinsen.

Glassen i Xixona — och varför den är bättre än den ser ut

Bergsstaden Xixona, som stavas Jijona på spanska, är känd för nougaten. Att den också är Spaniens historiska glassstad är mindre känt, och sammanhanget är enkelt: det är samma familjer och samma kunskap. Nougattillverkning är säsongsarbete som toppar mot jul, glasstillverkning är säsongsarbete som toppar på sommaren, och under 1800- och 1900-talen reste glassmakarfamiljerna från Xixona ut i Spaniens städer varje sommar för att sälja glass och kom hem till nougaten på vintern.

Spåren finns kvar. Föreningen för spanska hantverksglassmakare, ANHCEA, har sitt nationella säte i Xixona just för att glassmakarna därifrån utgör merparten av medlemsregistret, och kommunen firar den europeiska glassdagen den 24 mars med utdelning av hantverksglass. Ser du namnet Xixona på en glassbar var som helst i Spanien är det ingen slump.

Det du ska beställa är helado de turrón, glass på mjuk nougat, och leche merengada — mjölk med kanel, citronskal och vispad äggvita, serverad halvfrusen. Det andra klassiska valet är granizado de limón, krossad citronis, som dricks genom sugrör en varm eftermiddag. Mer om de kalla dryckerna i horchata, kaffe och kalla drycker.

Chokladen i Villajoyosa

Kuststaden Villajoyosa med de färgade husen är Spaniens chokladstad. Kakaon kom in via hamnen redan på 1700-talet, och flera av landets äldsta chokladhus ligger kvar här. Det finns ett museum att besöka och fabriksbutiker att handla i — se chokladmuseet i Villajoyosa.

Den lokala varianten värd att prova är chocolate a la taza, en tjock drickchoklad som är närmare en pudding än en dryck, och som doppas i churros. Det äts på vintern, till frukost eller sent på natten, och nästan aldrig mitt på sommardagen. Mer om det i frukost på spanska.

Mandeln bakom alltihop

Nästan varenda sötsak i provinsen bygger på mandel, och den kommer från bergsdalarna i inlandet. Peladillas — mandlar dragerade i hårt vitt socker — delas ut på bröllop och dop och säljs i papperspåse på marknaderna. Guirlache är en spröd kaka av mandel i karamelliserat socker, besläktad med den hårda turrónen men billigare och grövre. Turrón de yema tostada är den brända varianten som ser ut som crème brûlée; god, men den ligger utanför de skyddade beteckningarna.

Mandelträden blommar i februari, och blomningen i dalarna bakom Xixona och kring Vall de Pop är i sig ett skäl att åka upp i inlandet den månaden. Mer om odlingen i mandel, nísperos och frukten från dalarna.

Vad är skillnaden mellan en söt och en salt coca?

Bara fyllningen och sockret — degen är samma idé. En coca är ett platt, bakat bröd, och provinsen har dussintals varianter. De salta har tonfisk, lök, sardeller eller grönsaker ovanpå eller inuti, och äts som förrätt eller förmiddagsmål. De söta har socker, nötter eller frukt, och äts till kaffet.

Två söta värda att känna igen: coca de llanda, en mjuk kaka bakad i plåt och skuren i rutor, ofta smaksatt med citron eller kanel, och coca cristina med mandel och socker på ytan. Beställer du bara "coca" i ett bageri får du frågan tillbaka — säg dulce för söt eller salada för salt.

Vad får man om man beställer efterrätt på restaurang?

Sällan något av det som står ovan. Restaurangernas efterrättslista är förvånansvärt enhetlig över hela Spanien: flan (äggpudding med karamell), arroz con leche (risgrynspudding med kanel), natillas (vaniljkräm), tarta de queso (ostkaka), en industriglass i tre färger och fruta del tiempo, alltså säsongens frukt. Det sista är oftare det bästa valet än det låter — en skalad apelsin eller en bit melon efter en risrätt är precis vad man vill ha.

På en menú del día ingår efterrätten i priset, och då väljer du mellan efterrätt eller kaffe, inte båda. De hantverksmässiga bakverken hittar du i stället i bageriet på förmiddagen, eller i konditoriet vid femtiden när folk hämtar något till merienda, eftermiddagsfikat.

Var köper man det bästa?

Ett riktigt kvartersbageri i en spansk stadsdel slår alltid en butik vid strandpromenaden. Bra jaktmarker är gamla stan i Alicante, centrum i Elche och de äldre kvarteren i Altea. Ett alternativ är saluhallarna, där konditoribodarna ligger vid ingången — se Mercado Central och mathallarna och matmarknader och gatumat.

Undvik souvenirbutikerna. Samma ask turrón eller peladillas kostar där märkbart mer, har ofta stått i solen, och säljs i förpackningar avsedda för resväskor snarare än för ätande.

Vilken årstid är bäst för det söta?

December, utan konkurrens. Då fylls varje butik i landet med turrón, polvorones, marsipan och mandelkakor, och bagerierna kör för fullt. Läs mer i jul och nyår på Costa Blanca.

Näst bäst är påsken med toña och mona, och mars med pumpamunkarna kring festerna. På sommaren tar glassen över och bagerierna blir tystare — de flesta tunga bakverken är vintermat, precis som inlandets grytor. Vill du ha en helhetsbild av köket börjar du bäst i Costa Blancas mat.