Viner från Alicante

Alicanteprovinsen gör vin, och har gjort det längre än nästan någon annan del av Spanien. Ändå står det sällan något annat än rioja på vinlistan i turistorterna. Ber du om ett lokalt vin får du med största sannolikhet en kraftig, mörk röd på druvan monastrell — och det är precis den du ska be om.

Bakom den finns tre saker till som är värda att känna till: ett sött moscatelvin från terrasserna i norr, ett nytt kvalitetsbegrepp som heter Alicante Singular, och fondillón — ett oxiderat, tioårslagrat vin som var berömt i hela Europa på 1600-talet, nästan försvann helt, och i dag görs av en handfull producenter. Här är hur det hänger ihop, och vad du gör med kunskapen på en restaurang eller i en butik.

Vad är DO Alicante?

DO Alicante är provinsens skyddade ursprungsbeteckning. Den fick sitt första reglemente redan 1957 och är därmed en av Spaniens äldsta. Området sträcker sig över åtta delzoner: L'Alacantí runt staden, L'Alcoià och El Comtat uppe i bergen, Alto, Medio och Bajo Vinalopó i inlandet västerut, samt La Marina Alta och La Marina Baja utmed kusten. Till det kommer vingårdarna inne i naturparken kring saltsjöarna i Torrevieja och La Mata.

En kuriositet i regelverket: några enstaka markområden i grannkommunerna Abanilla, Jumilla och Yecla — som ligger i Murcia — och i Caudete i Albacete ingår fortfarande, eftersom de var inskrivna redan när beteckningen skapades och har samma jord och klimat som Villenatrakten intill. Gränsen följer alltså berggrunden, inte länsgränsen.

Det som binder ihop området är torkan. Vinstocken odlas i secano, utan bevattning, på kalkrika jordar med usel vattenhållande förmåga, under närmare 2 900 soltimmar om året. Rötterna måste gå djupt, bären blir små och smaken koncentrerad. Det är också därför druvvalet ser ut som det gör.

Monastrell — druvan som tål torka

Monastrell står för ungefär tre fjärdedelar av det som odlas inom DO Alicante, och det finns en enkel förklaring: den klarar sig på nästan inget vatten. Vinerna blir mörka, kraftiga, med mogen frukt, torr avslutning och en mineralisk ton från kalken. De tål grillat kött och de tål provinsens grytor — olleta och inlandets vintermat är närmast gjorda för dem.

Reglerna sätter en lägsta alkoholhalt på 12 procent för röda viner och 10 procent för vita och roséer, vilket säger något om hur mogna druvorna blir här. Skördeuttaget är begränsat till 9 100 kilo per hektar för blå druvor och 12 000 för gröna.

Vid sidan av monastrell odlas garnacha tintorera (även kallad Alicante Bouschet, en av få druvor med rött fruktkött), garnacha tinta som lokalt heter giró, och bobal. Bland de gröna är moscatel de Alejandría den viktigaste, följd av merseguera och verdil. Det nya regelverket har dessutom återinfört en lista med historiska sorter — forcallat, mandó, bonicaire, trepat, tortosí och några till — för att rädda dem från att försvinna ur vingårdarna.

Moscatel från kusten

Norr om Dénia och inåt mot Xaló, Parcent och Alcalalí byter landskapet karaktär. Här faller mer än 500 millimeter regn om året, luften är fuktig av havsbris, och vinet odlas i terrasser i sluttningarna. Det är moscatelns hemtrakt, och terrassodlingen hör till de äldsta på Iberiska halvön.

Beteckningen Moscatel Alicante på en etikett betyder något bestämt: vinet ska vara gjort uteslutande på moscatel de Alejandría, inte på någon annan moscatelklon, och det ska framgå av förpackningen. Det görs både som torrt vitt vin och som vino de licor — det söta, uppspritade vinet som har minst 45 gram socker per liter och en total alkoholhalt på minst 17,5 procent.

Det torra moscatelvinet är den stora överraskningen för de flesta. Det doftar intensivt av citrus och vita blommor men är knastertorrt i munnen, och det är ett av få viner som faktiskt fungerar till provinsens saltade fisk och till coca amb tonyina och salazones. Vinbyarna i Vall de Pop, en kort körning inåt från Calpe och Benissa, är enklast att nå för de flesta besökare.

Vad är fondillón?

Fondillón är ett oxiderat, mörkt vin på övermogna monastrelldruvor som lagrats minst tio år på ekfat. Det räknas som en egen kategori i EU:s vinlagstiftning — vin av övermogna druvor — och det finns bara ett enda: det här. Färgen är mahogny till kopparröd, doften går mot torkad frukt, nötter, rostat och kaffe, och smaken är på samma gång söt, bitter och mycket lång.

Regelverket är osedvanligt strängt, och det förklarar både priset och sällsyntheten. Druvorna ska vara monastrell från produktionsområdet och få övermogna kvar på stocken. Jäsningen får bara ske med vildjäst från platsen. Alkoholhalten ska vara minst 16 procent och helt naturlig — vinet får inte spritas upp, till skillnad från sherry, portvin eller madeira. Sockerhalten ska ligga under 45 gram per liter, vilket gör det mindre sött än de flesta tror. Sedan ska det ligga tio år på registrerade ekfat i lokaler som bara används för ändamålet.

Varför är fondillón så dyrt?

Därför att det tar tio år mellan skörd och första sålda flaska, och för att druvorna som får hänga kvar och skrumpna ger en bråkdel av den mängd de skulle ha gett vid normal skörd. Producenten binder alltså kapital i ett decennium på en råvara som redan från början var dyr per liter.

Historiskt var det tvärtom fondillón som var provinsens mest kända produkt. DO:ns egen historik pekar på vinexporten under 1500- och 1600-talen, på skapandet av Junta d'Inhibició del Vi Foraster d'Alacant — ett tidigt försök att skydda ortens vin mot inblandning utifrån — och på att viner från Alicante fanns ombord på Magellans expedition och i europeiska kungahus. Sedan kom vinlusen, det spanska inbördeskriget och en marknad som ville ha lätta, unga viner, och fondillón försvann nästan helt. Att kategorin över huvud taget finns kvar beror på ett fåtal familjer i Vinalopódalen som fortsatte trots att ingen frågade efter det.

Alicante Singular — det nya på etiketterna

Det senaste regelverket införde en frivillig märkning som heter Alicante Singular, och den är faktiskt värd att leta efter. För att få använda den måste vinet komma från en avgränsad, dokumenterad plats där producenten kunnat visa vad i jordmånen eller klimatet som skiljer den från resten. Druvorna ska till minst 85 procent vara huvudsorter eller historiska sorter, stockarna ska vara friväxande buskformade — en vaso, den gamla metoden utan spaljé — och om huvudsorter används ska vinstockarna vara minst 25 år gamla. Skörden ska ske för hand i lådor på högst 50 centimeters höjd, och uttaget per hektar är kraftigt sänkt jämfört med vanliga DO-viner.

Sammantaget innebär det gamla stockar, låg avkastning och handplockade druvor. Ser du märkningen på en flaska vet du åtminstone att någon ansträngt sig.

Kan man besöka vingårdarna?

Ja. DO Alicante samlar drygt fyrtio anslutna vinerier, och flera av dem tar emot besök genom Ruta del Vino de Alicante, den organiserade vinvägen. Tyngdpunkten ligger i två områden som passar olika resenärer.

Inlandet kring Villena, Pinoso, Monóvar och Novelda är monastrellens och fondillóns kärnland. Det är torrt, kargt och obekvämt varmt på sommaren, men det är där de historiska husen ligger. Räkna med bil — kollektivtrafiken dit är tunn, se bussar på Costa Blanca. Norrut, i Vall de Pop och Marina Alta, ligger vinerierna tätare och närmare kusten, och en halvdag räcker. Läs mer i vinturer i Vinalopó och i Villena.

Två praktiska saker. Bokning i förväg är regel snarare än undantag hos de mindre husen, och nästan ingenting är öppet mitt på dagen — planera besöket till förmiddagen eller sen eftermiddag, precis som allt annat på Costa Blanca (öppettider och siesta). Och kör du dit ska någon i sällskapet avstå provsmakningen helt — en provsmakningsomgång på ett vineri är fler glas än det låter som, se köra bil i Spanien.

Var köper man vinet?

Stormarknaderna har ett hyggligt urval DO Alicante till låga priser, men sällan de intressanta flaskorna. Bättre är en vinoteca i Alicante eller Dénia, saluhallarna (Mercado Central och mathallarna) och vinerierna själva. Fondillón hittar du sällan i matbutiken alls; det säljs i vinhandel, på vinerierna och på bättre restauranger.

Det du ska titta efter är kontrolletiketten på baksidan. Både fondillón och Alicante Singular har en egen sådan, och de får bara säljas i glasflaska. All buteljering ska dessutom ske inom produktionsområdet. En flaska som säger "vino de Alicante" utan kontrolletikett kan vara helt utmärkt — men den är inte DO-vin, och den har inte prövats mot regelverket.

Vad passar till vad?

Kortversionen: torr moscatel till salt fisk och skaldjur, ung monastrell till ris och grillat, lagrad monastrell till inlandets grytor och till lamm, fondillón till ost och nötter efteråt. Till arroz a banda och de andra risrätterna dricker många lokalt ett kyligt vitt eller en lätt rosé — riset är fetare än det ser ut, och behöver syra.

Och du behöver inte välja vin alls. Före maten är vermut det spanska alternativet, och till en enkel lunch är ett glas husets vin i menú del día ofta redan inräknat i priset.

Mitt på dagen dricker de flesta omkring dig inte vin alls utan en liten, kall caña — och provinsen har numera egna mikrobryggerier vid sidan av vinerierna, för den som hellre smakar sig genom ölmåtten och de lokala bryggerierna. Till salt fisk och stekt smått fungerar den ofta lika bra som den torra moscateln.