Peñón de Ifach

Peñón de Ifach är Costa Blancas landmärke: en massiv kalkstensklippa som skjuter rakt ut i havet vid Calpe och syns från större delen av norra kusten. Den är runt 330 meter hög, förbunden med fastlandet genom en smal landtunga, och sedan 1987 är den naturpark.

Klippan går att bestiga, och det är en av de mest minnesvärda sakerna man kan göra på kusten. Men det är också en av de mest underskattade — många ger sig upp i fel skor, vid fel tid på dagen, och vänder halvvägs.

Vad är det egentligen?

Ifach är en rest av en havsbotten som pressats upp och sedan eroderats fram. Klippan står nästan lodrätt mot havet på nordsidan och sluttar brantare än man tror på sydsidan. På den lilla ytan finns ett fyrtiotal växtarter som är sällsynta eller endemiska, och parken är också häckningsplats för sjöfågel — vilket är skälet till att tillträdet är reglerat.

Namnet kommer troligen från fenicierna, som kallade platsen för den norra klippan. Romarna hade en fiskodlingsanläggning vid foten, och lämningarna — Baños de la Reina — går fortfarande att se nere vid vattnet.

Parken är liten till ytan: 53,3 hektar, en av Europas minsta naturparker. Den fick sin status den 19 januari 1987, och klippan mäts av parken själv till 332 meter över havet. Att så mycket ryms på så liten yta är hela poängen — sydsluttningen, den skuggiga nordväggen och ryggen högst upp har helt olika klimat, och det ger tre olika växtsamhällen inom en kvarts promenad.

Växterna och fåglarna

Över 400 växtarter är katalogförda på Ifach. De två som parken själv lyfter fram är Silene hifacensis, en nejlikväxt som fick sitt artnamn efter klippan och i dag är starkt hotad, och flera arter av Limonium — marrisplantor som klarar salt och vind på de blottade klipphyllorna. Flera av dem växer i sprickor i nordväggen där ingen kommer åt dem, och det är delvis därför de finns kvar.

Uppe på ryggen ser du tallar som växer platt åt ett håll, som frusna i rörelse. Det är levantevinden som formar dem — parken kallar dem flaggtallar, och de är ett bra mått på hur hårt det blåser däruppe även när det är stilla nere i hamnen.

Fågellivet är skälet till att man ska hålla sig på leden. Klippan är en av kustens viktigaste häckningsplatser för sjöfågel, och nordväggen används av rovfågel. Under häckningssäsongen på våren är störningskänsligheten som störst.

Vandringen upp

Leden startar vid parkens besökscentrum, uppe på landtungan. Den första delen är en bred, stigande grusstig genom låg vegetation, och den är enkel. Efter ungefär en tredjedel når du en tunnel som sprängdes genom klippan 1918. På andra sidan tunneln ändrar vandringen karaktär helt.

Därifrån går leden över naken, blankpolerad kalksten. Det finns räcken på de mest utsatta partierna, men underlaget är halt — hundratusentals fötter har polerat stenen slät. Det är ingen klättring i teknisk mening, men det är brant, exponerat och kräver att du har händerna fria.

Leden bit för bit

Leden heter Ruta Roja, den röda rutten, och det är den du bokar när du bokar. Den är 1,6 kilometer enkel väg och du går tillbaka samma väg. Höjdskillnaden är 346 meter. Parken själv anger cirka trettio minuter för uppstigningen, vilket är en sportig siffra — de flesta lägger mer tid, särskilt på nedvägen. Cykel är förbjudet hela vägen.

Så här ser sträckan ut:

• Zigzaggen genom buskmarken. Bred stig med staket, upp längs nordsidan. Här går det fort och du hinner värma upp.
• Mirador de Poniente. Första utsiktspunkten, med vy söderut längs kusten. Bra ställe att avgöra om du ska fortsätta.
• Den iberiska boplatsen. Lämningar från 300–200 f.Kr. Inte mycket att se för ett otränat öga, men det säger något om hur länge folk har använt klippan.
• Flaggtallarna. De vindformade tallarna, med skylt som förklarar fenomenet.
• Rastplatsen. Avsedd för fågelskådning. Sätt dig en stund här — det är sista stället före tunneln där du kan stå still utan att hålla i något.
• Mirador del Botánico Cavanilles. Uppkallad efter botanisten som beskrev regionens flora på 1700-talet. Här finns skyltar om mikroreservatet för växter.
• Tunneln. Femtio meter genom berget, byggd 1918. Parken beskriver golvet som ytterst halt, och det finns rep längs sidorna att hålla i. Ta av solglasögonen innan du går in — det är mörkare därinne än du tror.
• Östsidan och ryggen. Efter tunneln kommer den polerade kalkstenen och den sista stigningen till toppen.

Hur lång tid tar det?

Räkna med ungefär en till en och en halv timme upp i normal takt, och nästan lika länge ner — nedstigningen över den polerade stenen går långsammare än man tror. Lägg till tid på toppen, för du kommer att vilja stanna.

Utsikten

Från toppen ser du hela Calpe med sina två stränder på var sin sida, saltsjön med flamingorna innanför, kusten söderut mot Altea och Benidorms skyline, och norrut mot Moraira och Cap de la Nao. På klara dagar syns Ibiza som en skugga i horisonten — vanligast på vintern och tidiga morgnar, när luften är renast.

Måste man boka?

Ja, i praktiken. Naturparken har ett tak på 300 besökare per dag bortom entrépunkten, och du behöver ett tillstånd för att gå längre än så. Systemet infördes av parkens styrelse av bevarandeskäl.

Två detaljer som är lätta att missa. Bokningsfönstret är kort: du kan boka högst tio dagar i förväg, inte månader. Det går alltså inte att lägga in Ifach i resplaneringen hemifrån i mars — sätt en påminnelse i stället. Och kvoten gäller årets alla dagar, inte bara sommaren. En regnig tisdag i november behöver du också en bokning, även om den då är oproblematisk att få.

Besökscentret vid foten är bemannat vardagar 8.30–14.30 och helger och helgdagar 9.00–14.00. Det är där du hämtar tillståndet om du inte har bokat, så kommer du dit klockan fyra på eftermiddagen utan bokning blir det ingen vandring.

Staden som låg här

Det man inte ser från stranden är att det låg en hel stad på landtungan. Pobla Medieval d'Ifac grundades 1298 av Roger de Llúria, amiral i Aragoniens krona, som en kristen stad på nyerövrad mark. Den fick en ringmur på över 800 löpmeter, och i det norra partiet står fortfarande rester av elva torn förbundna med en vaktgång.

Kyrkan byggdes mellan 1320 och 1340. Staden skadades svårt 1359 under kriget mellan Kastilien och Aragonien och övergavs omkring år 1400 — knappt hundra år efter att den grundades. Utgrävningarna pågår fortfarande varje sommar, och under säsong ordnas guidade visningar av fyndplatsen tillsammans med parkens guider.

Det är värt en halvtimme även om du inte tänker gå upp. Lämningarna ligger precis vid leden, och de förklarar varför landtungan ser ut som den gör.

När på året?

Bäst är oktober till maj. Då är temperaturen behaglig hela dagen och sikten ofta bättre. Juni till september går utmärkt, men bara tidigt på morgonen — klippan har ingen skugga och den lagrar värme.

Parken själv rekommenderar våren framför allt annat. Då blommar merparten av de 400 arterna, och klippan ser helt annorlunda ut än på sommarens torra brunt. Parken varnar samtidigt för regnperioden i oktober och november: kalkstenen blir livsfarligt hal när den är blöt, och leden kan stängas. Sommareftermiddagar avråds rakt av.

Vinterhalvåret har dessutom fördelen att parkeringen sällan är full. Se bästa tiden att åka.

Vem passar vandringen inte för?

Den är en dålig idé för små barn. Parken avråder uttryckligen från att ta med barn förbi tunneln, och det är ett rimligt råd — partiet därefter är brant, exponerat och halt, och det finns ingen väg runt. Yngre tonåringar som är vana att gå i terräng klarar det, men det är en bedömning du får göra själv.

Den passar heller inte dig som är höjdrädd. Det är inte utsatt i klätterlig mening, men flera partier går längs en kant där det bär rakt ner, och det finns inget bra ställe att vända på om paniken kommer.

Har du dåliga knän: fundera på nedvägen innan du går upp. Det är den som sliter. Och tänk på att hunden inte får följa med in i parken alls, så det fungerar inte att lämna någon med hunden vid tunneln.

Om du inte vill gå upp

Klippan är minst lika fin nedifrån, och det finns flera sätt att uppleva den utan vandringen:

• Promenaden runt foten. En plan, kort slinga från besökscentrum med utsikt över hamnen och nordsidans lodräta vägg.
• Från La Fossa-stranden norr om klippan har du den klassiska vyn, särskilt fin i eftermiddagsljus.
• Från havet. Flera aktörer i hamnen kör turer runt klippan. Se båtturer.
• Baños de la Reina — de romerska fiskodlingarna vid vattenbrynet, gratis och alltid öppna.

Praktiskt

Klippan ligger mitt i Calpe, så du kan enkelt kombinera vandringen med en förmiddag i staden, ett bad på någon av stränderna och lunch vid fiskehamnen. Har du bil ligger Altea tjugo minuter söderut och Moraira lika långt norrut, så en dag räcker till mer än klippan.