MTB och gravel

Bakom asfaltspassen ligger ett nät av grusvägar som är minst lika stort som vägnätet. De byggdes för att bönder skulle kunna komma upp till terrasserna med mandel, oliv och vin, och de går fortfarande dit — även om många terrasser stått obrukade i decennier. Det är den infrastrukturen som gör Costa Blanca till en bättre gravel- än mountainbikedestination.

Skillnaden mot svenska förhållanden är underlaget. Här är det kalksten: torrt, ljust, ofta stenigt och nästan alltid dammigt. Det finns inga rötter, i princip inga leriga partier och mycket få bäckar. I gengäld finns det heller inget vatten, ingen skugga och betydligt sämre mobiltäckning än du tror.

Behöver du mountainbike, eller räcker gravel?

Gravel räcker för det mesta, och för de flesta är den roligare här. De långa grusvägarna genom dalgångarna är breda, jämna nog och har lutningar som gör att du vill ha växlar och rullmotstånd — inte fjädring.

Mountainbike behöver du när du ska ut på riktiga stigar, vilket främst gäller de tätare skogsområdena längre in i landet. Där blir underlaget stenigt på ett sätt som en gravelcykel med smala däck straffar dig för.

Däcken är den enskilt viktigaste utrustningsfrågan. Kalkstenen är vass och växtligheten full av taggar, och punktering är den vanligaste anledningen till att en gravelrunda här slutar i förtid. Tubeless med tillräckligt breda däck och punkteringsskydd är standard bland dem som kör mycket här. Hyr du cykel, fråga uttryckligen vad som sitter på — se hyra cykel.

Vilken led är enklast att börja med?

Vía Verde del Maigmó, den gamla banvallen väster om Alicante. Här skulle det gå järnväg mellan Alcoy och Alicante, men banan blev aldrig färdig — och det som återstår är en anlagd cykelled från Agost upp mot Puerto del Maigmó.

Leden anges i den spanska järnvägsstiftelsens register över banvallsleder till 21 kilometer med sex tunnlar och två viadukter, och lutningen är den jämna som bara en järnvägsbank kan ge — omkring 300 höjdmeter fördelat över hela sträckan. Det gör den till den mest tillgängliga grusleden i hela provinsen, körbar även av den som inte har någon terrängvana.

En sak måste du ha med dig: tunnlarna är obelysta, och två av dem är långa nog att du inte ser andra änden när du kör in. Utan lampa är de inte bara obehagliga utan direkt farliga, eftersom underlaget varierar och du delar dem med gående. Ta med en riktig framlampa, inte mobilens ficklampa. Du startar från Agost, en halvtimme från Alicante, och det är en led du kör tur och retur — uppför på förmiddagen och rullande hem.

Var är gruset bäst?

Fyra områden, och de har olika karaktär.

Vall de Pop och Vall de Seta, dalgångarna bakom Calpe och Altea, är det tätaste nätet av jordbruksvägar på kusten. Härifrån kan du binda ihop Parcent, Murla, Benigembla, Castell de Castells och Tàrbena i nästan hur många kombinationer som helst, med asfalt bara där du vill ha den. Det är också här arkitekturen i landskapet är vackrast — terrasser, torrmurar och mandelblom i februari. I samma dalgångar ligger vandringen till Els Arcs, om någon i sällskapet hellre går.

Sierra de Mariola och Font Roja ovanför Alcoy är det närmaste provinsen kommer riktig skog. Högre, svalare och grönare, med tallar och en luft som är märkbart annorlunda än nere vid kusten. Här finns de tekniska stigarna, och här är det mountainbike som gäller snarare än gravel. Se Sierra de Mariola och Font Roja naturpark.

Sella, Tudons och sluttningarna bakom Benidorm ger den snabbaste övergången från badort till berg som finns på kusten. Ett par kilometer inåt land och trafiken är borta. Se Sella.

Inlandet väster om Alicante — kring Agost, Castalla, Biar och Vinalopódalen — är torrare, öppnare och mindre besökt. Landskapet är kargare men vägarna är många, och det är här Vía Verde del Maigmó ligger. Se Ibi och Castalla samt Biar.

Får du cykla i naturparkerna?

Ja, men bara på vägar och stigar där det är tillåtet, och reglerna skiljer sig mellan parkerna. Grundprincipen i hela regionen är att du håller dig till befintliga vägar och märkta leder och inte skapar egna spår — terrängkörning utanför vägnätet är förbjuden, och i skyddade områden är den både förbjuden och skadlig, eftersom vegetationen växer långsamt i det här klimatet.

Ett konkret exempel som gäller många besökare: i Serra Gelada ovanför Albir är cykel tillåten på den asfalterade fyrleden, men inte mellan klockan 10 och 20. På parkens andra led, traversen över ryggen, är cykel inte tillåten alls. Reglerna kontrolleras.

Öppen eld är förbjuden året om i naturparkerna, och under sommarens torraste perioder utfärdas brandrisknivåer som kan begränsa tillträdet till skogsområden helt. Kolla skyltningen vid infarten — den är uppdaterad, till skillnad från de flesta ruttbeskrivningar på nätet.

När är säsongen?

Oktober till maj, precis som för landsvägscykling, men med två skillnader.

Den första är att gruset är känsligare för regn än asfalten. Efter ett kraftigt höstregn spolas jordbruksvägarna ur, och de kan vara sönderkörda i veckor snarare än dagar. Barrancos — de torra raviner du korsar utan att tänka på det — kan föra vatten under och efter regnet, och det är inte en situation att köra igenom. Se gota fría och höstregnen.

Den andra är att sommaren är hårdare i inlandet än på kusten. Havsbrisen når inte in över bergen, och en grusrunda i juli klockan elva på en skuggfri sluttning är ett verkligt riskmoment, inte bara jobbigt. Vill du cykla i juli eller augusti startar du i gryningen och är tillbaka innan tio.

Vad ska du ha med dig?

• Två flaskor, minst. Ingen påfyllning mellan byarna.
• Punkteringsutrustning som fungerar på ditt däcksystem, plus en slang även om du kör tubeless.
• Framlampa, om det finns tunnlar i rutten.
• Offlinekarta. Täckningen försvinner i dalbottnarna.
• Vindjacka — nedförsbackarna är kalla på vintern även när det är behagligt i solen.
• Kontanter till baren i byn. Alla tar inte kort.
• Nödnumret är 112, se nödnummer och akut hjälp.

Var ska du bo som gravelcyklist?

Längre in än landsvägscyklisterna, om du kan välja. De klassiska cykelorterna på kusten fungerar utmärkt, men varje runda börjar med ett par kilometer stadstrafik och ett pass innan gruset börjar.

Bor du i stället i en av byarna i Vall de Pop är du inne i nätet från dörren, och du får en helt annan vardag runt cyklingen — men du behöver bil för allt annat, och utbudet av restauranger stänger tidigt. Se hyra bil på Costa Blanca och hyra villa.

Kompromissen de flesta landar på är Altea eller Calpe: nära nog bergen för att gruset ska börja inom en halvtimme, och nära nog havet för att resten av sällskapet ska ha något att göra. Hur veckan kan läggas upp står i cykla på Costa Blanca, och kustens mest kända asfaltsklättring beskrivs i Coll de Rates.