Els Arcs vid Castell de Castells

Els Arcs är en klippformation i bergen ovanför byn Castell de Castells, ungefär en timmes bilresa in från kusten. Vattnet har ätit sig rakt igenom kalkstenen och lämnat fristående valv som står som portar i bergssidan. Det är den mest fotograferade naturformationen i Alicanteprovinsens inland, och den enda du kan gå under.

Vandringen dit är märkt som PR-CV 151, en homologerad kortdistansled med gula och vita markeringar. Den är inte teknisk och inte särskilt lång, men den ligger i ett landskap utan skugga, utan vatten och med usel mobiltäckning — och startpunkten är inte i byn utan flera kilometer ut på en bergsväg. Det är den kombinationen som gör att turen kräver mer planering än längden antyder.

Hur svår är vandringen till Els Arcs?

Måttlig, och det är ett hederligt svar snarare än ett vagt. Stigen är tydlig, den går uppför i en jämn men märkbar lutning, och underlaget är sten och grus med partier där du sätter handen i berget för balans. Ingen klättring, ingen exponering som skrämmer, inga kedjor eller stegar.

Uppgifterna om hur lång leden är varierar däremot kraftigt mellan olika sammanställningar — allt från knappt sju kilometer till över tretton, beroende på var man räknar att turen börjar och om Penya Escoda tas med. Det är ett tecken på att mycket av informationen om den här leden är avskriven från andra beskrivningar snarare än mätt. Ladda ner ett spår innan du åker, och lita inte på en tidsangivelse du hittat på nätet.

Det du kan planera efter i stället: den som går regelbundet hemma klarar turen på en förmiddag. Den som inte gör det ska räkna med en halvdag och ordentligt med pauser. Barn från ungefär tio år klarar den i normal takt om värmen är rimlig.

Hur hittar du startpunkten?

Det är den del av dagen som ställer till mest. Du kör inte till Els Arcs från byn — du kör ut ur Castell de Castells på vägen mot Tàrbena, CV-752, och fortsätter flera kilometer tills en ledskylt vid vägkanten visar var stigen lämnar asfalten. Det finns ingen parkeringsplats, bara en bit vägren.

Praktiskt betyder det tre saker. Du behöver bil — kollektivtrafik till den här punkten existerar inte, se hyra bil på Costa Blanca. Du ska ställa bilen så att en lastbil kan passera, för vägen används av bönder och skogsmaskiner. Och du ska notera exakt var du ställde den, gärna med en markering i kartappen, eftersom vägrenen ser likadan ut i båda riktningarna när du kommer tillbaka trött.

Vägen dit går genom Vall de Pop och Vall de Seta, samma dalgångar som cyklisterna kör i, och den sista biten över Coll de Rates eller från Benigembla är smal och kurvig. Räkna med att bilresan från kusten tar längre tid än kartan säger.

Vad ser du på vägen?

Leden går genom terrasser med mandel och oliv som är hundratals år gamla och till stor del övergivna. Stenmurarna som håller upp dem är torrmurade, utan bruk, och de är i sig ett av de mer imponerande dragen i landskapet — någon har burit varje sten dit för hand.

Längs vägen passerar du gamla stenkonstruktioner som hör till samma jordbruk: en corral, en inhägnad där får hölls över natten, och en aljub, en murad cistern som samlade regnvatten från bergssidan. De är inte anlagda för turister utan har stått där sedan det bodde folk uppe i bergen. Att förstå vad de är gör resten av turen mer intressant.

Sedan öppnar sig landskapet mot Serrellamassivet, och valven syns långt innan du är framme. På nära håll är de större än de såg ut — du går rakt in under kalkstenen och ser himlen genom hålet. Det finns gott om plats att sitta i skuggan under valvet, vilket också är den enda riktiga skuggan på hela turen.

När på året ska du gå?

Från oktober till maj, och helst inte i juli eller augusti. Inlandet blir varmare än kusten på sommaren, inte svalare, eftersom havsbrisen inte når in över bergen. Det är en missuppfattning som får folk att planera bergsturer som värmeflykt och sedan bli sjuka.

Vintern är den bästa säsongen. Luften är klar, temperaturen behaglig och mandelträden blommar i februari, vilket förvandlar hela dalgången i ett par veckor. Nätterna är däremot kalla på fyra- till femhundra meters höjd — ta med ett lager mer än du skulle på kusten, även om du bara ska vara ute på dagen.

Höstens undantag är regnet. Efter ett kraftigt skyfall kan stigen vara urspolad och stenarna hala i dagar efteråt, och de torra bäckfåror du korsar kan föra vatten. Vänta ett par dagar efter en riktig regnperiod. Se gota fría och höstregnen.

Går det att kombinera med annat?

Ja, och det bör du göra, eftersom bilresan är den dyra delen av dagen.

Byn Castell de Castells själv är liten och har ett par barer runt torget. Den är värd ett stopp för lunch efteråt, och den ger en tydlig bild av hur inlandet ser ut när turismen inte når dit — här talas valenciansk vardagligt, se valencianska på skyltarna.

Kör du tillbaka mot kusten via Guadalest hamnar du i den mest besökta byn i hela inlandet, med borgen på klippan och stiftsmuseer i rad — se Guadalest. Väljer du i stället vägen norrut genom Vall de Pop passerar du Parcent, Murla och Benigembla, och den vägen slutar nära Dénia. Vill du ha en dag med mat i fokus i stället är olleta och inlandets vintermat exakt det du hittar i byarna häromkring under kalla månader.

Vad ska du ha med dig?

• Stadiga skor med grepp. Underlaget är löst grus i lutning på flera ställen, och det är där folk halkar.
• Vatten, mer än du tror. Det finns ingenstans att fylla på.
• Offlinekarta och ett nedladdat spår, inte bara ledmarkeringarna.
• Solskydd och keps — landskapet är öppet nästan hela vägen.
• Ett extra lager. Vinden på höjden är kallare än i dalen.
• Något att äta med salt i. Bara vatten räcker inte när du svettas i spansk värme.
• Pannlampa om du startar sent på eftermiddagen.

Vem ska välja något annat?

Är du ute efter en kort utflykt med barnvagn eller rullstol är det här fel tur — då är fyrpromenaden i Albir svaret. Är du på kusten utan bil är det också fel tur; det finns inget realistiskt sätt att ta sig till startpunkten med buss.

Vill du ha en vandring med mer dramatik och är van vid trappor i berg är Barranc de l'Infern den tur folk pratar mest om i det här inlandet — men den är betydligt hårdare och inte ett alternativ på en varm dag. Vill du ha en klassisk kustnära bergstur med ett hål i berget som mål ligger Sierra de Bernia närmare och kräver mindre körning. Och den som söker riktig höjdmeter hittar den på Puig Campana.

Det Els Arcs har som ingen av dem är att målet är en enda tydlig sak, som syns på håll och som håller precis vad bilden lovade. Det gör turen tacksam att göra med folk som inte brukar vandra — förutsatt att de får veta i förväg att det är en riktig stig i riktiga berg, och inte en promenad.

Är det säkert att gå ensam?

Det går, men gör det inte om du inte har vana av att röra dig i terräng där ingen annan är. Leden är märkt och tydlig, men det kan gå långa stunder utan att du möter någon, särskilt utanför helgerna och utanför högsäsongen.

Går du ensam: berätta för någon exakt vilken tur du gör och när du väntas tillbaka, ta med mer vatten än du planerat, och vänd om du känner dig osäker. En stukad fot fyra kilometer in i ett dalstråk utan mobiltäckning är ett helt annat problem än samma stukning på kustpromenaden. Vad som gäller generellt för terrängen på den här kusten står i vandra på Costa Blanca, och det är värt att läsa reseförsäkring till Spanien före resan — bergsräddning är inte självklart inkluderad.