Alicante är den ort på Costa Blanca där du inte behöver leta efter den bra maten. Den ligger mitt i staden, i tre områden som går att gå emellan på en kvart: marknaden, kvarteren kring Calle Castaños och San Fernando, och hamnen. Staden var dessutom spansk gastronomihuvudstad 2025 och kallar sig själv Alicante, Ciudad del Arroz — risets stad.
Det som förvirrar besökare är i stället ordningsföljden. I Alicante äter man inte tapas på samma ställe som man äter ris, och man äter inte ris på kvällen. Den här guiden går igenom var de olika sakerna finns, i vilken ordning man gör dem under en dag, och vad som är värt att boka.
Mercado Central — börja här
Alicantes saluhall på Avenida Alfonso X el Sabio är stadens matcentrum i bokstavlig mening. Byggnaden öppnade 1921, rymmer knappt trehundra stånd på två plan enligt kommunens egen förteckning, och den är kommunal — inte en turistattraktion som byggts om till foodcourt.
Öppettiderna är det viktiga: måndag till fredag 07.00–14.30 och lördagar till 15.00. Det finns ingen kvällsöppen saluhall i Alicante. Kommer du dit klockan sex på eftermiddagen står du framför nedrullade jalusier, och det är ett av de vanligaste misstagen förstagångsbesökare gör.
Nedre planet är fisk och skaldjur, övre är kött, chark, frukt och grönt. Gå ner och titta på fiskdiskarna även om du inte ska laga mat — det är den snabbaste lektionen i vad Medelhavet faktiskt innehåller, och du ser vad restaurangerna i staden köper samma morgon. Leta särskilt efter salazones, den saltade och lufttorkade fisken, som säljs i egna stånd.
Runt hallen och på Plaza 25 de Mayo ligger barer som lever på marknadens råvaror och som därför har en meny som ändras med dagen. De stänger tidigt, i takt med hallen. Mer om saluhallarna i regionen i Mercado Central och mathallarna.
Tapaskvarteren — El Barrio och Castaños
Alicantes gamla stad heter Santa Cruz och kallas i vardagslag El Barrio. Uppe i backen mot Santa Cruz är det mest barer och nattliv; det egentliga ätandet ligger nedanför, i kvarteren kring Calle Castaños, Calle San Fernando och gränderna mot Explanaden.
La Taberna del Gourmet på Calle San Fernando 10 är det tydligaste exemplet på vad kvarteret gör bra: en produktdriven meny byggd på fisk och skaldjur från marknaden, och fyra olika sätt att sitta — bardisk, bord, terrass och ett inre rum. Restaurangen finns med i både Michelins och Repsols guider och har öppet från lunch till sen kväll utan att stänga däremellan, vilket är ovanligt och praktiskt om ni är hungriga vid fem.
Två klassiker till hör hemma i den här kategorin, och båda drivs av samma familjeföretag. Nou Manolín på Calle Restaurador Vicente Castelló har funnits sedan början av 1970-talet, och Piripi på Avenida Óscar Esplá sedan 1994. Båda har samma upplägg: en bardisk på bottenplan och en matsal en trappa upp.
Det upplägget är hela poängen, och det finns en regel att känna till. Bardisken tar inga bokningar — där gäller kölista i ankomstordning. Bokningen gäller bara matsalen på övervåningen. Vill du äta vid disken, som är det roligare alternativet, ska du komma tidigt eller vara beredd att vänta. Restaurangerna öppnar 13.15 till lunch och 20.15 till middag.
Barra eller mesa?
I Alicante är la barra, bardisken, inte en väntplats utan en egen restaurang. Samma kök, ofta samma råvaror, mindre portioner, lägre nota och ingen bokning. La mesa — bordet i matsalen — är för hela måltider och för sällskap. Sitter ni två och vill smaka mycket är disken nästan alltid bättre.
Hamnen och riset
Riset är Alicantes signatur, och det äts till lunch. Staden har en egen risrestaurangtradition, och en del av den ligger nere vid hamnen med utsikt över båtarna.
Dársena ligger på Muelle de Poniente i Panoramis-byggnaden och har byggt hela sitt koncept kring alicantinska risrätter i ett stort antal varianter, med fisk från lonjan. Det är den sortens ställe där man beställer riset för hela bordet, väljer sort och väntar en halvtimme — vilket är exakt som det ska vara.
Vilken sort du ska välja beror på vad du vill smaka. Det klassiska alicantinska valet är arroz a banda, där riset kokas i koncentrerad fiskbuljong och serveras för sig med allioli. Sitter ni med barn är arròs del senyoret enklare — allt skaldjur är skalat i förväg.
Explanaden är en promenad, inte en matgata
Restaurangerna direkt längs Explanada de España och hamnpromenaden betalar för läget, och du betalar för deras läge. Utbudet är inte dåligt, men det är dyrare och mer generiskt än vad du får två kvarter in i staden. Gäller det en vanlig middag: gå in i kvarteren. Gäller det utsikten och ett glas vin: stanna, men beställ lätt.
Var äter alicantinerna själva?
Inte i centrum, på vardagar. Alicante är en riktig storstad och ingen badort, och en stor del av vardagsätandet sker i bostadskvarteren — i Benalúa, Carolinas och San Blas, där varje stadsdel har sin egen kommunala marknad och en handfull barer som lever på dagens lunch.
Det är inte nödvändigtvis en anledning att åka dit som besökare, men det förklarar en sak: i Alicante är dagens lunch inte en turistprodukt. En menú del día på en vanlig bar i ett vanligt kvarter är fortfarande tre rätter med dryck till ett fast pris, och den är riktad till folk som jobbar. Se äta billigt och bra.
Vid Playa de San Juan och i Urbanova ligger stadens sommarrestauranger, med strandläge och en tydlig säsongsprofil. De är fulla i juli och halvtomma i februari, och en del stänger helt under vintern. Det är den enda delen av Alicantes restaurangliv som fungerar som en badort.
Finstämt: stjärna och Bib Gourmand
Alicante har en restaurang med Michelinstjärna inne i staden, och den är den enda i provinsen du når utan bil. Staden har dessutom en Bib Gourmand-restaurang — Michelins utmärkelse för bra mat till måttligt pris — med ett kök som arbetar med Alicantes egna traditioner i modern form.
Vi räknar upp hela provinsens lista, vad den kostar och hur långt i förväg du måste boka i stjärnkrogarna på Costa Blanca, så vi upprepar den inte här. Det praktiska rådet är detsamma: ät lunchmenyn en vardag i stället för kvällsmenyn, och lägg resten av matbudgeten på barerna i El Barrio.
Hur lägger man upp en matdag i Alicante?
Efter tiderna, inte efter kartan. Allt ligger nära, men allt är öppet vid olika tidpunkter, och det är där de flesta dagar spricker.
| Tid | Vad | Var |
|---|---|---|
| 09–10 | Kaffe och tostada | Vilken bar som helst |
| 10.30–12 | Mercado Central | Alfonso X el Sabio |
| 14–16 | Ris till lunch | Hamnen eller centrum |
| 17–19 | Siesta — mycket är stängt | — |
| 20.30–23 | Tapas, bardisk | Castaños och San Fernando |
Luckan mitt på eftermiddagen är verklig och den överraskar nästan alla svenskar första dagen. Många kök är helt stängda mellan fyra och åtta. Läs öppettider och siesta innan du planerar en dag med snäva marginaler.
Vad ska man dricka?
Alicante har en egen vinregion med monastrell som huvuddruva, och den är kraftigare och mörkare än vad många väntar sig av ett kustvin. Till fisk och ris fungerar de vita och rosé bättre; till kött och chark är monastrell rätt. Fråga efter ett glas de la casa — husets vin är i den här staden ofta lokalt och sällan dåligt.
Det verkligt särpräglade är fondillón, det söta oxiderade vin som lagras minst tio år på trä och som Alicante var berömt för i Europa på 1600-talet. Beställ ett glas till efterrätten första gången, inte en flaska. Mer i viner från Alicante.
Ta med hem från marknaden
Två saker reser bra: mojama, den saltade tonfisken, som håller i månader oöppnad, och färsk turrón från ett riktigt konditori — en helt annan produkt än den i pappask. Båda finns i eller runt Mercado Central, och båda klarar handbagage.
Kommer man hit utan bil?
Ja, och Alicante är den enda orten på kusten där bil är en nackdel. Staden har flygbuss från Alicantes flygplats in till centrum, spårvagn norrut längs kusten och ett centrum som går att gå igenom på tjugo minuter. Att köra bil in i El Barrio är en dålig idé.
Bor du i Benidorm är Alicante en enkel dagsutflykt med spårvagnen, och en matdag här är ett av de bättre skälen att göra den resan. Hur den kulinariska profilen skiljer sig åt mellan orterna framgår av äta i Benidorm och äta i Torrevieja.
