Teulada

Teulada är en kommun med två ansikten och åtta kilometer emellan dem. Uppe på en ås 185 meter över havet ligger byn Teulada, med muromgärdad medeltida kärna och en vardag som inte har med turism att göra. Nere vid vattnet ligger Moraira: småbåtshamn, vita villor i tallbackarna och några av de dyraste kvadratmetrarna på hela norra kusten.

Officiellt heter det hela Teulada, och kommunen är på 32 kvadratkilometer. De flesta svenskar som säger att de ska till Moraira menar just den här kommunen — och när de sedan letar efter tågstationen upptäcker de att den ligger uppe i byn, inte nere vid hamnen. Det är den första av flera saker som är värda att veta i förväg.

Två orter, en kommun — och varför det spelar roll

Byn kom först. Teulada växte fram som en befäst inlandsby av samma skäl som Benissa och Callosa d'en Sarrià: kusten var farlig. Berberpirater härjade i århundraden längs den här delen av Medelhavet, och den som byggde vid vattnet byggde för att bli plundrad. Därför ligger de gamla byarna på höjder en bit in i landet, och därför är kustbebyggelsen i Moraira i praktiken från 1960-talet och framåt.

Det märks fortfarande. Byn har kommunhus, vårdcentral, marknad på onsdagar och kaféer där ingen växlar till engelska. Moraira har hamnen, restaurangerna och de utländska bostadsköparna. De två delarna delar budget och kommunfullmäktige men känns som olika orter, och den som bokar boende bör vara noga med vilken av dem adressen ligger i.

Moraira — vad man faktiskt får

Moraira har lyckats med något ovanligt på Costa Blanca: orten har vuxit mycket utan att bygga på höjden. Det finns ingen skyline här. Bebyggelsen är låg, spridd i tallbackarna, och kommunen har hållit fast vid byggnadsregler som begränsat våningsantalet. Resultatet är en kust som ser ut ungefär som Jávea och ingenting alls som Benidorm.

Det har ett pris, bokstavligt talat. Moraira är dyrt att bo i, dyrt att äta i och dyrt att köpa i. Den som jämför en veckas boende här med samma vecka i Torrevieja kommer att se skillnaden direkt. Å andra sidan får man en ort där ingenting skriker.

Hamnen är kärnan. Fiskebåtarna ligger kvar bland fritidsbåtarna, och promenaden längs kajen är kort nog att gå på tio minuter. Ovanför hamnen ligger Castell de Moraira, ett litet fort från 1700-talet med en halvrund fasad vänd mot havet. Porten bär ett bourbonskt vapen daterat 1742, och den sitter på norrsidan — den enda ingången, ursprungligen med vallgrav och vindbrygga. Entrén är gratis, och inne i fortet finns en permanent utställning om vakttorn och pirater. Öppettiderna varierar med säsongen; på sommaren håller det öppet torsdag till söndag.

Stränderna: El Portet, Ampolla och Les Platgetes

Playa de l'Ampolla är ortsstranden — sand, längst inne i viken, direkt bakom hamnen och med restauranger på promenaden. Det är hit man går om man bor i Moraira och inte har bil.

El Portet ligger en dryg kilometer norrut i en egen vik, och det är den vackraste av de tre. Viken är nästan sluten, vattnet är osannolikt klart, och det finns ett halvdussin restauranger runt kanten. Problemet är parkeringen: platserna tar slut tidigt på förmiddagen i juli och augusti, och vägen ner är smal. Kom före tio, eller gå från Moraira längs kustvägen på en halvtimme.

Les Platgetes är den mer okända — en rad små sand- och grusfickor söderut mot Benissa, med bra snorkling och betydligt färre badgäster. Båda har blå flagg 2026. Vad den utmärkelsen faktiskt mäter går vi igenom i blå flagg-stränderna, och den mäter inte skönhet.

Är det värt att åka upp till byn?

Ja, om du gillar gamla stadskärnor — och det tar en halvtimme. Teuladas kärna är en av de bäst bevarade gotiska bykärnorna i Marina Alta, och den är liten nog att gå igenom på en förmiddag utan karta.

Mitt i den ligger fästningskyrkan Santa Caterina Màrtir från 1500- och 1600-talen — renässans med gotiska drag kvar, byggd med sockenbornas egna pengar och lika mycket försvarsverk som kyrka. Intill står Casa Abadia från 1700-talet och eremitaget Divina Pastora. Kvarteret hänger ihop som en helhet, vilket är ovanligt.

Ortens historiska nyckelfigur är predikanten Vicent Ferrer, som besökte Teulada 1410. Byn har byggt en stor del av sin identitet kring det besöket: en vandringsled kallad Ruta Vicentina, ett eget eremitage och en kooperativ vinkällare som bär hans namn. Eremitaget Sant Vicent Ferrer är nyklassicistiskt från 1700-talet, med en kupol i blått, grönt och vitt kakel som syns långt innan du kommer fram. Inne i det hänger ett altarblad av helgonet målat på trä på 1500-talet, tillskrivet renässansmålaren Gaspar de Requena.

Vinet

Teulada ligger i muskatlandet. Kooperativet Cooperativa Agrícola Sant Vicent Ferrer i byn gör vin av moscatel romano, och paradprodukten är mistela — en söt, spritad muskatdryck som spanjorer dricker till efterrätt och som få svenskar smakat innan de kommer hit. Kooperativet arrangerar provningar. Mer om regionens viner i viner från Alicante.

Hur tar man sig till Moraira utan bil?

Det går, men det är omständligt, och du bör räkna med byte. TRAM:s linje 9 mellan Benidorm och Dénia har en station som heter Teulada — men den ligger i byn, inte i Moraira, och det är åtta kilometer mellan dem. Från stationen tar du lokalbuss eller taxi ner till hamnen.

Från flygplatsen är bil det praktiska valet. Kör AP-7 norrut och ta av vid Benissa eller Teulada; räkna en dryg timme. Alternativet är ALSA-buss till Benissa och taxi sista biten. Vi går igenom hela kedjan i från flygplatsen till Calpe, Jávea och Dénia.

Väl på plats klarar du dig utan bil om du bor i Moraira och nöjer dig med Ampolla och El Portet. Vill du se byn, handla på onsdagsmarknaden eller ta dig till grannorterna behöver du hyrbil. Det är en av de orter där svaret på bilfrågan verkligen beror på var i kommunen du bor.

Hur skiljer sig Moraira mellan sommar och vinter?

Kraftigt — mer än i de flesta orter på kusten. Moraira är i grunden en villaort, och när villorna står tomma står också restaurangerna tomma. En stor del av matställena kring hamnen stänger helt någon gång i november och öppnar igen i mars.

Det gör Moraira till ett tveksamt val för den som ska övervintra. Vädret är detsamma som i Calpe och Altea, men serviceutbudet är det inte, och avstånden gör att du sitter fast utan bil. Den som vill ha vinterlugn med öppna restauranger har bättre odds i Dénia eller Altea.

Sommaren är det motsatta problemet. Juli och augusti fyller Moraira med spanska familjer från Madrid och Valencia utöver den brittiska och tyska kärntruppen, och parkeringen vid El Portet blir en fråga om tur. Bäst är maj, juni, september och början av oktober — då är havet varmt, restaurangerna öppna och vägarna körbara. Se badtemperatur månad för månad för hur havet ligger till.

Vem passar Teulada-Moraira inte?

Den som vill ha nöjesliv. Moraira har restauranger och några barer, men ingenting som liknar en kväll i Benidorm. Efter midnatt är det tyst.

Den som reser billigt. Det här är en av kustens dyraste kommuner, och prisskillnaden mot söder är påtaglig — se prisnivån på Costa Blanca.

Den som inte vill köra bil. Backarna är branta, villaområdena ligger utspridda och kollektivtrafiken är tunn. Bokar du en villa med utsikt i Cumbre del Sol-hållet eller uppe i backarna bakom Moraira och tänker klara dig med promenad, har du bokat fel boende.

Den som har små barn kan däremot ha det riktigt bra här. Ampolla är långgrund och skyddad, avstånden inne i Moraira är korta, och orten är lugn på ett sätt som gör att man vågar släppa uppsikten en aning. Mer om det i barnvänliga stränder.

Grannarna — och när du ska välja dem i stället

Moraira och Benitachell hänger ihop geografiskt: kustvägen mellan dem passerar Cumbre del Sol och slutar vid Cala Moraig. Calpe ligger tjugo minuter söderut och är billigare, livligare och har mer service året runt. Jávea norrut är det närmaste jämförelseobjektet — samma prisklass, samma sorts publik, men en betydligt större ort med mer att göra i.

Kort sagt: välj Teulada-Moraira om du vill ha en lågmäld, välskött och ganska dyr kust med bil till hands. Läs var ska du bo på Costa Blanca? om du fortfarande väger mellan flera orter.