Benidorm har omkring 77 000 folkbokförda invånare och ett sextiotal byggnader som passerar 25 våningar. Det förhållandet gör orten till den stad i världen som har flest skyskrapor per invånare — en småstad med en skyline som ser ut att tillhöra en miljonstad.
Det är ingen slump och ingen olycka. Höjden kommer ur ett kommunalt planbeslut från 1956 som ingen annan spansk kommun hade tagit, och den logik som låg bakom det gäller fortfarande. Den som förstår planen slutar se Benidorm som ett misslyckande och börjar se det som ett experiment.
Varför byggde Benidorm på höjden?
För att marken skulle räcka till annat. Kommunens generalplan från 1956 — den första i sitt slag i Spanien — byggde på principen edificación abierta, öppen bebyggelse: husen skulle stå fritt på sina tomter med obligatoriskt avstånd till tomtgränsen och obligatorisk friyta runt omkring. Ju högre man byggde, desto mer mark blev över till gator, planteringar och pooler.
Planen använde ett rutnät för utvidgningen österut mot Levante och inspirerades av den funktionalistiska stadsplaneringen — samma tankegods som byggde miljonprogram i norra Europa, fast satt i tjänst hos massturismen. Ironiskt nog tillät den ursprungliga versionen bara fyra våningar. Höjden kom senare, när efterfrågan sprängde ramarna. Men regeln om fri mark runt husen följde med, och det är den som avgör hur Benidorm känns att gå i.
Resultatet syns tydligast om man jämför. I en normal medelhavsbadort ligger fyravåningshus tätt intill varandra och gatan blir en skuggig ränna. I Benidorm står tjugovåningshusen glest, med öppen mark emellan, och det finns ljus, luft och plats för folk. Man kan tycka att skylinen är ful — många gör det — men trängseln på marknivå är mindre än i orter som ser mycket trevligare ut på bild.
Att planen kom just 1956 är hela poängen. Då var Benidorm en fiskeby med några tusen invånare, och charterturismen hade knappt uppfunnits. Kommunen ritade alltså en stad för besökare som ännu inte fanns, och när de kom fanns gatorna, kvarteren och ledningarna på plats. De flesta spanska badorter fick sin tillväxt först och sin plan efteråt, vilket syns än i dag på hur trafiken fungerar.
Byggnaderna som räknas
Torre Levante var först. Den restes 1966, blev ortens första riktiga höghus med 94 meter, och satte den standard som resten följde. På sextiotalet var det en byggnad utan motstycke i Spanien.
Gran Hotel Bali på Ponientesidan uppges vara 186 meter högt och beskrivs genomgående i spanska källor som Europas högsta hotell. Det stod klart 2002 och syns från hela bukten — det är den vita pelaren väster om gamla stan.
Intempo är det högsta. Två sammanbyggda torn med 47 våningar som möts i en omvänd kon högst upp, ett bostadshus snarare än ett hotell. Byggstarten var 2007, finanskrisen 2008 stoppade projektet i flera år, och huset färdigställdes först 2021. Höjden anges olika i olika källor — mellan 192 och 202 meter — och ingen förstahandsuppgift har gått att få fram. Kalla det knappt tvåhundra meter, så har du rätt.
Skylinen i siffror
Ett sextiotal byggnader passerar 25 våningar eller ligger mellan 80 och 100 meter — den exakta siffran beror på var gränsen dras. Intempo har 47 våningar. Gran Hotel Bali uppges vara 186 m. Första höghuset, Torre Levante, restes 1966 och är 94 m. Folkmängden är drygt 77 000, men under högsäsong befinner sig mångdubbelt fler i staden.
Är den täta bebyggelsen bra eller dålig?
Bättre än sitt rykte, är det ärliga svaret. Argumentet som brukar föras fram till Benidorms försvar är att en turist i ett höghus förbrukar mindre mark, mindre väg, mindre ledningsnät och mindre bil än en turist i en villa med egen pool. Samma antal besökare utspridda i villaområden hade tagit tio gånger så mycket kust i anspråk.
Det är också därför Benidorm fungerar utan bil på ett sätt som nästan ingen annan ort på kusten gör. Allt ligger inom gångavstånd, kollektivtrafiken bär för att underlaget är tätt, och stadsbussarna — som körs av Avanza, inte Vectalia som ofta uppges — går ofta nog för att man ska slippa tidtabell. Det är en av de få orter på kusten där hyrbil är valfritt snarare än nödvändigt, och där transporten från flygplatsen slutar mitt i staden i stället för i ett villaområde.
Tätheten märks också på stranden, fast tvärtemot vad man skulle tro. Eftersom Levante är 2 084 meter lång och Poniente 3 100, och eftersom hela befolkningen bor inom några kvarter från dem, fördelar sig folk längs en sträcka på över fem kilometer — Levante och Poniente tillsammans. En augustidag är främre raden full — men gå tvåhundra meter åt något håll så finns det plats. Det är fler kvadratmeter strand per gäst här än på många mindre orter som känns lugnare.
Nackdelarna är de uppenbara. Skylinen är visuellt påträngande, kvarteren kring Levante saknar den charm som Altea har i överflöd, och den som söker en spansk fiskeby ska åka någon annanstans. Vill du ha kontrasten, jämför med Villajoyosa eller Moraira, som medvetet byggt lågt.
Var ser man skylinen bäst?
Det finns fyra riktigt bra utsiktspunkter, och tre av dem kostar ingenting.
- Balcón del Mediterráneo — den blåkaklade utsiktsplatsen mellan Levante och Poniente, uppe på klipphammaren där gamla stan slutar. Klassikern, gratis, alltid folk.
- Sierra Helada — bergsryggen öster om Levante. Går du upp en bit på leden får du hela bukten framför dig, med skylinen mot bergen bakom. Bäst i eftermiddagsljus. Se Sierra Helada.
- Ponientes västra ände — härifrån ser du hela raden av torn i en följd, med Gran Hotel Bali närmast.
- Från havet — båtturen ut till Isla de Benidorm ger den vy som används på vykorten. Den kostar en biljett men tar bara en halvdag.
Fotografera i skymningen, inte mitt på dagen
Mitt på dagen är skylinen platt och grå i diset. Den halvtimme när gatuljusen tänds men himlen fortfarande är blå är det enda tillfälle då Benidorm faktiskt ser ut som på bilderna — och då är det Balcón del Mediterráneo eller Poniente som gäller.
Bör man bo i ett av höghusen?
Det är svårt att låta bli, eftersom de flesta hotell och lägenheter i Benidorm ligger i dem. Några saker är värda att veta i förväg.
Utsikten är verklig, och den är en stor del av vad du betalar för. Ett rum högt upp på Levantesidan med havet framför är en annan upplevelse än ett rum på plan tre in mot gatan. Fråga uttryckligen efter våningsplan och riktning när du bokar — sajternas bilder är alltid tagna från de bästa rummen.
Hissarna är flaskhalsen. I ett fullbelagt trettiovåningshus i augusti kan det ta tio minuter att komma ner till frukosten. Räkna med det när du planerar en utflykt med avgångstid.
Och ljudet går uppåt. Att bo högt skyddar sämre mot Levantekvarterens nattliv än man tror, eftersom ljud stiger mellan huskropparna. Ligger hotellet ovanför en gata med barer bör du fråga om det finns rum på baksidan. Mer i var ska du bo i Benidorm? och spansk hotellstandard.
Höjden fortsätter
Benidorm bygger vidare. Nya tornprojekt behandlas löpande i kommunen, och skylinen har inte varit färdig en enda gång sedan 1966. Det som gör det möjligt är fortfarande samma sak som 1956: kommunen har valt att koncentrera bebyggelsen i stället för att sprida ut den, och den linjen har hållit genom sju decennier och åtskilliga politiska skiften.
För en besökare betyder det att Benidorm är kustens enda ort där själva stadsbyggandet är en sevärdhet. Man behöver inte tycka om det för att tycka att det är intressant. Läs vidare i gamla stan i Benidorm, som är det som fanns före planen, och i Benidorm för första gången om du ska hit och inte vet vad du ska förvänta dig.
