Dolda vikar och calas

En cala är en liten vik inklämd mellan klippor, ofta utan bebyggelse och nästan alltid utan sand. Mellan Dénia och Villajoyosa finns dussintals av dem, och de är anledningen till att norra Costa Blanca ser ut som den gör på vykort: turkost vatten mot vit kalksten, inga hotell i bakgrunden. De är också kustens mest missförstådda bad, för nästan alla kräver en promenad utför, badskor och en parkeringsstrategi.

Den här guiden går kusten norrifrån och söderut och tar upp vilka vikar som är värda besväret, hur man tar sig ner och vad man ska ha med sig. Vill du ha motsatsen — bred sandstrand med duschar och ingen sten någonstans — ligger den i stränderna med bara sand. De två guiderna beskriver två helt olika kuster, och de flesta som blir besvikna har hamnat på fel av dem.

Dénia och Jávea: kalkstenskusten

Söder om Dénias hamn slutar sanden tvärt och Les Rotes tar vid: några kilometer låg, plattad klippkust med trappor och stegar ner i vattnet i stället för strand. Det är inte vackert på avstånd, men vattnet är exceptionellt klart och det är här dykarna och snorklarna håller till. Längst ut, mot Montgós fot, går stigen mot Cova Tallada, grottan som är uthuggen i klippan och bara nås till fots eller från havet. Se stränderna i Dénia för hela bilden.

Runt hörnet, på Jáveas sida, ligger kustens tätaste samling av riktiga vikar. Cala Barraca — de flesta säger Portitxol — är en klapperstensvik med en liten ö rakt framför sig och ett par restauranger på klippkanten. Cala Sardinera nås bara till fots och är därför tom mitt i högsommaren. Cala Blanca är sprickan i klippan där lokalborna hoppar i från kanten. Och så Granadella, som knappast är dold längre: den har utsetts till en av Spaniens vackraste och har en parkering som är full före tio på morgonen. Läs mer i stränderna i Jávea.

Benitachell och Teulada: de branta

Cala del Moraig är kustens mest dramatiska bad. Viken ligger under en lodrät bergvägg, och i ena änden öppnar sig Cova dels Arcs, en grotta som mynnar i havet och som en underjordisk flod rinner ut ur. Botten är rundade stenar, inte sand, och stenarna är stora. Det finns parkering ovanför och en asfalterad väg ner, vilket gör Moraig till en av få branta vikar man kan ta sig till utan att vandra.

Cala Llebeig är motsatsen: ingen bilväg alls, bara en grusstig från höjden ner till en stenvik med några gamla fiskarskjul kvar. Den som går ner har viken nästan för sig själv även i augusti, och det beror helt och hållet på att man måste gå. Titta på Benitachell för orten ovanför.

Benissa och Calpe: vikarna man kan gå emellan

Benissas fyra kilometer kust är den enda sträckan där vikarna sitter ihop med en märkt promenadled, Paseo Ecológico de Benissa. Den binder ihop Platja de la Fustera, som är den enda med restaurang och livräddare, med Cala dels Pinets, Cala de la Llobella och Platgeta de l'Advocat. Vid Pinets ligger klippartiet Roques Negres där badskor inte är ett förslag. Går du hela leden och badar i två eller tre vikar på vägen har du fyllt en dag utan att flytta bilen en enda gång.

I Calpe ligger vikarna på båda sidor om klippan. Cala Calalga och Racó del Corb norrut är småstensvikar med lugnt vatten, och Cala Manzanera vid Peñóns fot ligger inklämd under det ovala bostadshuset som ser ut som en kaktus. Ingen av dem är avskild — de har stad omkring sig — men de är stilla och tar tio minuter att nå till fots från centrum. Se stränderna i Calpe.

Altea, Benidorm och Villajoyosa: söderut mot staden

Altea är en klapperstenskust rakt igenom, och det finns inga sandvikar där över huvud taget. Däremot finns La Solsida och vikarna under Cap Blanc, som är lugnare än stadsstranden och har samma glasklara vatten. Se stränderna i Altea.

Norr om Benidorm, bakom bergsryggen Sierra Helada, ligger Cala Tio Ximo och Cala Almadrava. Att de finns kvar orörda med en av Spaniens tätaste turistorter runt hörnet förvånar alla som hittar dit. Almadrava är dessutom kustens populäraste plats för nybörjardykning.

Vid Villajoyosa slutar kalkstenen. Racó del Conill är en avskild vik med grus och grov sand som nås via en grusväg, och Cala del Xarco har en välbesökt restaurang precis vid vattnet. Se Villajoyosa.

Finns det calas söder om Alicante?

Ja, men färre och av ett annat slag. Runt Cabo de las Huertas i Alicante ligger Cala Cantalar och Cala Palmera, låga klipphyllor med små sandfickor emellan — stadsnära och inte alls ödsliga, men riktiga vikar. Längre söderut, i Orihuela Costa, finns en rad små calas mellan urbanisationerna: Cala Capitán, Cala Cerrada, Cala Bosque. De är kortare, ligger lägre och har hus tätt inpå, men vattnet är lika klart och de är betydligt lättare att nå. Se stränderna i Orihuela Costa. Söder om det tar sanddynerna över helt.

Hur tar man sig ner till en cala?

Nästan alltid till fots, den sista biten. Vägen slutar på höjden, och sedan följer en trappa, en stig eller en asfalterad ramp ner. Nedgångarna är sällan längre än några hundra meter, men de är branta och oftast utan skugga, och du går upp dem igen i eftermiddagsvärme. Räkna med det när ni bestämmer hur mycket ni ska bära med er.

Nedgångarna är sällan skyltade från huvudvägen. De flesta börjar vid en liten grusparkering i en urbanisation, och GPS:en tar dig till en återvändsgata utan förklaring. Zooma in på satellitbild innan ni åker och lägg pinnen på själva parkeringen, inte på viken — det är det enskilt bästa knepet för att slippa köra fram och tillbaka. Många calas har dessutom bommat av den sista vägbiten på sommaren just för att stoppa bilköer, så en parkering som fungerade i mars kan vara stängd i juli.

Behöver man badskor?

Ja. I nästan varje vik längs den här kusten består vattenbrynet av rundade stenar, ibland stora som fotbollar, och de är hala av alger. Ett par enkla badskor för några euro på vilken bazar som helst löser problemet helt och gör skillnaden mellan att bada och att låta bli. De är också det som gör snorklingen möjlig, för det är över stenbotten fisken finns.

Ta med: badskor, vatten, egen mat, solskydd, och gärna ett solsegel eller en handduk att spänna upp. Skuggan i en vik försvinner tidigt på eftermiddagen när solen går bakom klippan — vilket ibland är en fördel och ibland betyder att halva viken blir kall klockan fyra.

När på året är vikarna bäst?

Maj, juni, september och oktober. I juli och augusti är parkeringarna fulla före klockan tio, vissa vägar är avstängda och de mest kända vikarna har lika mycket folk per kvadratmeter som stadsstranden — bara med sämre plats att lägga sig på. I maj är havet fortfarande i knappt tjugo grader och känns kallt de första minuterna, men sikten är som bäst och du har viken för dig själv.

Oktober är den underskattade månaden. Havet ligger kvar runt 23 grader, luften är behaglig, och besökstrycket är borta. Vintern går att bada i om man är van, men då är havet under 15 grader från januari till mars, och det är kallare än de flesta räknar med. Se badtemperaturen månad för månad.

Vilken cala ska du välja om du bara hinner en?

Cala del Moraig, om du vill se varför folk pratar om den här kusten. Bergväggen, grottan och vattenfärgen finns ingen annanstans, och du kommer nära med bil. Vill du hellre ha lugn än drama — gå ner till Cala Llebeig i stället. Ska du ha med barn eller någon som har svårt att gå, välj Platja de la Fustera i Benissa, som är den enda i sällskapet med restaurang, livräddare och en någorlunda snäll nedgång. Med små barn är hela den här kusten fel val, och då är de barnvänliga stränderna rätt lista.

Har du bil är vikarna en av de bästa anledningarna att hyra en — se hyra bil på Costa Blanca. Utan bil kommer du bara åt ett fåtal. Är det snorklingen som lockar mest finns mer i bästa snorklingen.